En morgon när Andrea kommer, har hon ett papper med sig i handen. På pappret finns ett antal matematiska uträkningar uppskrivna. Det första intrycket Annica som lärare får, är att det är hennes storasyster som har skrivit ner dem, men Andrea säger att det flesta är hennes egna. Några har hennes pappa hjälpt till att skriva.

Annica frågar vad alla tecken och siffror betyder och Andrea svara att det som står mellan talen heter plus, minus och gånger. Siffrorna är några som hon själv har hittat på tillsammans med sin pappa.

Annica är nyfiken och vill veta mer och frågar därför om hon vet vad de dessa tecken betyder.

Andréa svarar:
”Plus är när man har 5 (hon visar upp en handens fingrar för mig) och lägger till kanske 5 stycken till(hon lägger den andra handen över den första). Då blir det 10 tillsammans. Det är plus!”

Hon fortsätter:
”Minus är när man tar bort i stället  (nu tar hon bort den handen som hon innan hade lagt över).”

Plus och minus är någon hon kan beskriva med enkla ord som att lägga till och ta bort, men Annica frågar hur hon då beskriver gånger. Andrea tittar på talen och funderar, men säger att hon inte riktigt kommer ihåg. Annica ber om att få spara hennes papper med uträkningarna på och säger att hon gärna får återkomma om hon skulle komma på lösningen. Efter några minuter ber hon att få tillbaka sitt papper och Annica ser hur hon ställer sig och studerar det en bit ifrån.

Snart kommer hon tillbaka till och säger:
” Om det är gånger då gör man så att man tar 3 tre gånger, eller där det står 2x3 så tar man 3 två gånger ( även här visar hon på sina fingrar för att förstärka beskrivningen för mig och kanske även för sig själva).”

Annica och Andrea samtalar vidare en liten stund om talen som står på pappret och Andrea berättar att pappa har skrivit några av de största talen. Det är även han som har visat henne hur man skriver och räknar med de olika tecknen.

Anette hade lyssnat på samtalet mellan Annica och Andrea, och dagen efter när de satt i matsalen sa Andrea plötsligt:
”Vad blir 3 gånger 4?”
”Ska vi räkna ut det tillsammans?” Frågade Anette och höll upp tre fingrar.
”Tre till,” sa Andrea, fyra fem sex.”

Anette höll fram ytterligare tre fingrar, och Andrea sa:
”Sju åtta nio.”
”Nu har jag bara en kvar.” fortsatte Anette.
”Tio, elva tolv.” sa Andrea när hon räknade Anettes sista finger och höll upp två av sina egna fingrar. ”Då har jag tolv tänder, tre här, tre här, tre här och tre här.”

Andrea utmanar här oss lärare genom att visa sitt intresse för olika räknesätt och då främst multiplikation. Hur arbetar man med multiplikation i förskolan? Ska man arbeta med multiplikation i förskolan? Genom att ta tillvara de vardagliga situationerna där barnen visar intresse för matematiken kan vi ge barnen möjlighet att utveckla sina matematikkunskaper. När man lyssnar på barnen, arbetar problemlösande genom att ställa öppna frågor där barnen och lärarna utmanas att i samtal utveckla sina tankar. Svaret på om man ska arbeta med multiplikation är ja, det är vårt uppdrag. I förskolans läroplan Lpfö98 står i Kapitel 1 Förskolans värdegrund och uppdrag bl.a. att det är förskolans uppdrag att den pedagogiska verksamheten skall anpassas till alla barn i förskolan och att barnens nyfikenhet, företagsamhet och intressen skall uppmuntras och deras vilja och lust att lära skall stimuleras. (Lpfö 98, Skolverket 2006).